Andlighetforalla.blogg.se

 

Jag satt inne på läkarens undersöknings brits och hörde att han sa att det där bröstet måste jag remittera dig vidare snabbt, för vidare röntgen och ultraljud.  För det är cancer. Det är definitivt ingen inflammation. Som jag trodde att det hade varit. Läkaren sa det 4 ggr när jag frågade om han inte måste ta prover för att veta. Nej sa han, det är cancer. Jag tittade skeptiskt på honom och kände hur min inre irritation växte snabbt. Hur kunde  han veta  det, utan att kolla några prover? Ingen röntgen, ingenting? Genom att bara titta och undersöka brösten lite lätt ?? Hade han möjligtvis en egen röntgen blick jag inte såg ;)  Ironi, för er som inte känner mig. 

 

Som tur är, för honom, så vände jag inte upp och ner på hela vårdcentralen då iaf. Chocken och ilskan mot honom kom när jag kom hem. Jag skulle minsann anmäla honom. Så här får det inte gå till. Att kläcka ur sig ett sådant omvälvande besked utan att veta om jag ens kan ta hand om det är totalt oansvarigt enligt mig. Helt oetiskt. Hade jag varit en deprimerad,  labil, kanske extra känslig person, kanske jag hade åkt raka vägen och ställt mig på närmsta tågspår. Vem vet? Otroligt okänslig och opsykologisk läkare.. Och jag var desutom helt själv där på vårdcentralen, hade ingen med mig inför vad jag trodde var ett vanligt läkarbesök.. 

Nu är jag en jordnära, rationell person som tänker mycket. För er som inte känner mig så är jag även väldigt nyfiken på det mesta i livet, har en stor portion humor,  men är också  väldigt lugn och trygg i grund och botten. Så jag åkte hem, med många tankar, men tog allt ff med ro. Han har säkert fel, den totalt osympatiska läkaren. Så gick tanken om o om igen. Skicka mig på mammografi och ultraljud för en vanlig inflammation i bröstet, helt onödigt kände jag. Men ok jag fick väl göra det då, ifall ifall....började tanken att gå under dagens lopp. Mest för att motbevisa dem......

Så ringde telefonen. Det var bröstmottagningen, de hade en tid imorgon redan för både mammografi och ultraljud. För det var bråttom hade läkaren sagt. Bråttom....Nu gick mina känlsor igång. Skit! Det verkade som att det faktiskt kunde vara något, eller?

Dagen efter blev det således ett besök på både mammografin och även ultraljud. Där ville de även ta vävnadsprover, i mitt högra bröst, då de definitivt såg något där. Men även i armhålan, mot lymfkörteln såg de något... Nu började paniken komma krypandes smått. Vävnadsprover...jag som är spruträdd, och har svårt för allt vad skära heter på kroppen. Bedövning skulle jag inte få, då detta enligt dem skulle bara kännas som ett brännande stick. Jo jag tackar.. efter ett vävnadsprov , där de stansar ut en bit vävnad från där de vill undersöka närmare, så satt jag nästan som ett frimärke i taket...De tog 3 prover den dagen...

 

Som en räddare i nöden hade jag denna dag med mig min goda vän och kollega, Maria med mig. En fantastiskt varm själ, min absolut bästa vän i ur och skur. Hon fanns hela tiden med mig under processen och gav mig lugn, strök mig över håret och hjälpte mig att andas långa djupa andetag. Jag ska tillägga att jag i botten har andra sjukdomar som spökar, och gör mig mer känslig för olika saker. Fibro, ME, utbrändhet som ger mig en tung hjärntrötthet och en mycket öm kropp för framförallt tryck och fysisk belastning av alla slag. Mina armar har jag haft mest besvär med de sista 7 åren, så dessa undersökningar var ett litet helvete för min redan onda kropp. 

Gah....nu började allt att sjunka in mer och mer...De letade ju efter något, och hade uppenbarligen hittat det dessutom. 

De följande dagarna var lika omtumlande, med flera undersökningar. Jag fick göra alla sorters röntgen som fanns. Magnetröntgen, datortomografi, skelletcintigrafi, utöver mammografin och ultraljud samt ännu mera djupare vävnadsprover. Varje gång blev personalen tydligare och tydligare. Japp det var definitivt något. Efter en och en halv mycket  dryg vecka, fick jag äntligen höra det rakt ut av läkaren.  

Bröstcancer i både höger bröst samt även uppe i lymfkörteln, mot armhålan. Flera tumörer. Den var inte hormonell, men inte heller ärftlig. Bara maximal oflyt i livet igen, mao...  

 

Nu började min resa. En resa där jag bestämde mig väldigt snabbt för att inte låta detta deppa ner mig och få mig att känna mig besegrad, sjuk. eller rent av döende. Jag tänker slåss för min rätt att fortsätta att leva mitt liv. Jag har precis de sista åren börjat att hitta rätt balans, hur jag ska använda min energi för att orka göra det jag vill göra, så länge som möjligt. Och så kommer ett sådant här mega - bakslag. Jag kände en enorm motgång första dagarna, men sedan bestämde jag mig . För att göra detta till min största mest transformerande, läkande resan någonsin. Min resa för att slå den här skiten för alltid ur kroppen. Jag ska bli friskare än jag någonsin varit förut. Nu kör vi....

 

 

I denna blogg kommer jag att skriva mycket om min resa mot cancer, så ni som vill följa mig och veta mer om hur jag mår, får ni all info här. Efterhand som jag orkar.  

 

Kram på er som orkat läsa så här länge... <3  

Gunilla Falköga Falk

 

Ps, ni kan även läsa om mig på min hemsida www.andlighetforalla.com